De var kyrligt ute, jag frös och hade gåshud. Men jag brydde mig inte.
Jag bara satt och försökte fatta att de va sant, att de inte var på lossas.
Jag kollande upp på löven ovanför mig som glänste i månskenet och dem  visade dess finaste sida. Snön faller sakta ner från dom vita uppsvällda molnen som väntar att få komma ut och sprida marken med ett stort vitt täcke.

Efter ett tag så kände jag hur den lilla klumpen i halsen bara växte och växte.
En vind kom och gjorde så mitt hår började fladdra bakom mig.
Tillslut kom dom första tårarna rullandes ner, det kändes som om dom vägde flera tonn.
Luketen av dom halvdöda blommarna som inte gjorde det bättre heller.
Jag satte mig på knä och bad en bön till gud att du skulle ha de bra, och att dom andra tog han dom dig väl.

Nu slapp du lida, du hade inte ont länge. Och du vaknar inte längre på natten av att du inte kunde andas.
När de hände så så fick jag panik, vad kunde jag göra?
Allt jag kunde göra var bara att sitta vid din sida hela tiden, hålla upp ditt huvud och visa att jag bryr mig.
Tårana började fylla mina vatten linjer och översvämmande dem sakta.
Allt va tyst, de ända man hörde var mig och mina tunga, djupa, andetag och mitt flämtande av luft.
Kännslan man fick då jag fattade att du va borta var ofattbar.
Jag kände mig tom.
Tankarna som började fylla mitt huvud var nästan de hemskaste av allt-
Var de mitt fel? Kunde jag ha gjrt nått för at de inte skulle hända? Gjorde jag något som fick det att hända? Vad tänkte du, när du hostade, att du kände att hjärnan började stänga ner.. och du kämpade för att hålla dig vid liv.
Jag brast ut i gråt när jag tänkte på allt.
Sanningen är... jag kunde inte ha gjort mer än vad jag redan hade försökt.
Jag satt där, vid din sida hea tiden.
Höll om dig och sa att allting skulle bli bra och att jag älskade dig mest av allt på denna gjord.
Men inerrst inne så viste jag att de va slutet..att de är nu man önskar att allt bara skulle ta stopp oh jag skulle vakna ur mardrömmen, och att du skulle ligga brevid mig, i min stora mjuka säng, levande.

Men allt va sanning, jag skulle aldrig få kolla in i dina stora fina ögon som alltid kollade på mig så glatt.
Aldrig kunna prata med dig igen, eller aldrig kunna ha någon som bettydde lika mycket som du gjorde/gör för mig. Vi hade så många minnnen, men nu var alla borta. Jag skulle aldrig få uppleva dom med dig igen.
Just nu så finns du bara i mina minnen..och i mitt hjärta, för de är där du bor. Där är du bakom lås och bomm för någon som du blir aldrig glömd.

Jag minns när mamma kom hem med dig för första gången, du låg invirad i massa  filtar och gnällde och skrek. Redan då viste jag att du och jag skulle ha otroligt kul ihop.
Men efter ett tag så slutade du äta, du drack inte och du åt inte heller ditt favourute godis.
Efter några veckor i det beteendet så började till och med mamma och pappa ge upp.
Men inte jag , tillslut så fick vi den dära bandet mellan oss.
Men vårat var av en stor,hård ketting.
Eller när vi brukade spela brännboll på våran åker.
Och jag brukade tappa bort dig i det höga gröna gräset.
Och när jag ropade på dig så svarade du inte, och jag blev jätte rädd att du hade sprungit in i skogen.
Idag så besöker jag din grav så ofta jag kan, ibland varända dag bara för att gråta av mig lite och bäretta vad som har händ oh hur mycket jag saknar dig.
Jag sa till dig att jag skulle vara med dig från början tills slutet. Och de var jag.

Jag ser din död nästan som ett svek, men ändå inte.
Du behövde komma till ett bättre ställe.
Du var inte värd att få känna på det sättet som du gjorde.
Vi hade tänkt att avliva dig många gånger, men vi kunde inte.
Jag ville inte förlora dig. Men nu så gjorde jag ju det iallafal.

När jag gråter så gråter jag inte förr att jag vill att du ska leva igen, jag gråter för att jag saknar dig och att jag är orolig över att du inte har det bra där du är.
Jag älskar dig Aiko, du kommer alltid att vara den ända voffen för mig.
Tänker på dig varända dag bubben.
Du och jag livet ut.
R.I.P